Värnplikt är slaveri

För att citera Mattias Svensson på en MUF-stämma på tidigt 90tal: Rent definitionsmässigt så råder det ingen tvivel om att värnplikt är slaveri.

Detta tål att minnas nu när regeringen funderar på att avskaffa den, och slaveri-förespråkare argumenterar för att slaveriet bör fortsätta. Det faktum att värnplikt är slaveri gör alla värnpliktsförespråkares argument irrelevanta.

För dom som inte förstår så är det väldigt enkelt. Värnplikt betyder att staten har rätt att tvinga människor, mot deras vilja, att arbeta åt militären. Den som inte går med på att arbeta åt staten, på statens villkor, blir slängd i fängelse. Detta är per definition slaveri.

När man har detta i åtanke så framstår argumenten för värnplikt som absurda. I en SvD artikel kan man se en del av dessa argument. Som vanligt har SvD valt förmynderi-vinkeln.

"Många europeiska länder som avskaffat värnplikten har fått stora rekryteringsproblem" = "Stater som avskaffat slaveri har haft svårt att hitta tillräckligt med anställda i bomullsfälten"

"En brittisk brigadchef sa till mig: "era reservister är bättre än våra yrkessoldater"." = "Era slavar är bättre än våra frivilliga bomullsfälstsarbetare"

Och så vidare. Alla argumenten för värnplikt är argument för slaveri. Folk använder praktiska argument för varför slaveri fungerar bättre än frivillighet, och det är osmakligt som fan, för att uttrycka det milt.

Musik på Schweizerdüütch

Jag har de senaste veckorna varit på jakt efter musik med sång på schweizisk tyska. Jag har inte lyckats hitta särskilt mycket. Det enda jag hittar som jag tycker om är Phenomden från Zürich, som gör en slags poprock/reggae/hip-hop-musik på den lokala Zürich-dialekten av tyska, Zuridüütch. Jag har skickat länken till hans myspace till några Svenskar jag känner som lärt sig tyska i skolan, och reaktionen har varit likadan från alla: "Är du säker på att det här är tyska...?"

Jag gillar iallafall det han gör, även om min egen tyska inte är tillräckligt bra för att kunna förstå särskilt mycket av vad han säger. Jag vet iallafall att "Ick Shtah Dah mit en mic in minre hond" betyder "Jag står här med en mikrofon i min hand", och "Eis, svei und drüü" betyder "ett, två och tre". Att räkna är en typisk sådan grej där det låter annorlunda i varje dialekt. På dialekten man har här, bünderdüütch (eller bündnerdeutch), är det eits, tsvei, dray (som i bay), veer, foof. På Züridüütch eis, svei, drüü, veer, foiv.

Iallafall, jag vill ha mer musik på schweizertyska! Hade jag kunnat hitta någon slags singer-songwriter/indie-rock eller dylikt på schweizertyska hade jag varit helnöjd.

Förkylning

Man ska vara positiv, sägs det, så jag försöker koncentrera mig på det positiva med att ha en förkylning - att jag får en sexig djup röst. Jag låter rätt mycket som sångaren i Crash Test Dummies när jag är förkyld, älskar det. Ikväll ska jag spela Bingo. Det är tydligen rätt vanligt här. Jag känner mig dock som en tant.

Kvällen som förändrade mitt liv

Jag satt precis och bläddrade igenom min ipod och började lyssna på skivan Broke, med bandet (hed) p.e., en gammal nostalgiskiva från min nu-metal tid. Skivan fick mig att tänka på min allra första "riktiga" konsert (om man inte räknar Michael Jackson-konserten jag var på när jag var typ 9), Papa Roach med (hed) p.e. som support på KB i Malmö, 22e Januari 2001. Jag glömde tydligen att "fira" årsdagen, vilket jag brukar, men jag brukar säga utan överdrifter att kvällen förändrade mitt liv.

När jag var liten så lyssnade jag lite på random låtar som var populära på radion, men Michael Jackson var min "idol" och jag lyssnade på hans skivor dag ut och dag in i hur många år som helst. När jag var 13, år 2000, så var jag med i friluftsfrämjandet ett tag. På en campingutflykt så hade någon med sig en skiva med Eminem. Jag fastnade, och det var början på slutet av min bara lyssna på Michael Jackson-period. Någon månad senare fick jag höra Limp Bizkit för första gången, och fastnade även för det. Det var ju cool rap med massa svordomar som Eminem (att säga fuck i en låt var ju typ det coolaste en sångare kunde göra tyckte jag), fast med riktiga gitarrer och hårdrock som "bakgrundsmusik" till sången, istället för att bara vara någon som sjunger över en "beat" som de flesta låtar med Michael Jackson och Eminem är.

Och så fick jag och min kompis Ebbe då reda på att Papa Roach skulle spela en konsert på KB i Malmö. Det var Ebbe som gillade dom, jag hade nog mest hört någon låt han spelade för mig och följde med för jag tyckte det var coolt. Ingen av oss hade varit på en "riktig" konsert förr. Vi visste inte alls vad det skulle innebära eller hur man skulle beta sig. Ebbe's mamma tvingade min pappa att följa med oss och vara "barnvakt". Han höll sig vid baren och lämnade oss ensamma vid scenen. När Hed Pe spelade så tyckte vi att det var rätt coolt det här med konsert, men inget överväldigande. Men sen så när Papa Roach spelade bröt helvetet loss. Publiken bröt ut i en moshpit, sångaren Coby Dick hoppade framåtvolt-stagedives in i publiken och sjöng medans han crowdsurfade, sjöng låtarna med känsla så att svetten drippade ner från hans panna, tryckte fejset in i publikmedlemmar och skrek låttexter in i deras ansikten, bandet rockade loss och det var det coolaste jag någonsin upplevt. Mitt liv var för evigt förändrat, och från och med den dagen var jag konsert-beroende, med konsertbesök som min största "hobby".

Flera år senare hörde jag Radiohead för första gången och det var det som i sin tur fick mig att upptäcka "indie"-musik och successivt tröttna mer och mer på arg rock. Grandaddy på Vega 2003 var min första icke nu-metal konsert, och den konserten ändrade mitt liv åter igen. Återigen var jag tillbaka på ruta ett där jag inte visste hur jag skulle bete mig. När Grandaddy började spela AM 1.80 slängde jag upp djävelshornen, för det hade jag lärt mig att det gör man när bandet gör någonting man tycker om, och hörde folk runtomkring mig flabba åt mig. Men de trodde nog jag gjorde det på skämt...

Vilket djur är Bambi?

Vad heter djuret? Hjort? Har total hjärnsläpp. Det är ju inte älg..? Iallafall såg jag tre stycken Bambi idag på tågresan från Arosa till Chur. Kändes som en Disneyfilm, de bara står brevid tågspåret och chillar, inte ett dugg rädda. Åkte till Chur för att handla billiga strumpor, kallingar, t-shirts och ett bälte på H&M. Sväääääärjeeeee, ooohh oohh oohh ooh ohhhh!!! osv.

Senare på kvällen stack jag till en nattklubb där jag lät jag en trevlig och söt slampa på den lokala nattklubben gnugga sin söta rumpa mot mitt skrev. Det var mysigt och kändes bra. Slampor är underskattade. Jag förstår inte riktigt varför vissa killar hatar slampor. Vad är problemet, liksom? Varför hata någon som gör någonting som hon tycker är kul och som är kul för mottagaren? Det är ungefär som att hata en miljadär som delar ut pengar. Hon gick dock hem med någon annan, vilket är risken man tar antar jag.

Och så har Ben Kweller precis addat mig som kompis på Facebook. Känns lite coolt, faktiskt. "Ben Kweller is hopping in the shower. Flying to NYC today. Rehearsing tonight. Letterman tomorrow. Wish me luck! on Sunday"

The end of Spotify?

Ok, lite dramatisk rubrik kanske, men en bloggpost på Spotify's hemsida tyder på att Spotify nästa vecka kommer radera sjukt mycket musik från sin katalog. Vad jag förstår så har Spotify fram tills nu skitit i att följa skivbolagens krav på vilka länder som låtar får vara tillgängliga i, och så har skivbolagen tydligen skickat en jävla massa musik till Spotify av misstag, och nu har de tydligen sagt typ "Oj, shit, öh, vi skickade tydligen 100,000 skivor till er av misstag, kan ni ta bort dem igen? Heh, sorry..." så nu måste Spotify ta bort skivorna igen.

Om tillräckligt många skivor tas bort kommer jag nog lägga ner programmet och gå tillbaka till att ladda ner musik från what.cd, särskilt nu när jag hittat en plugin till mitt favoritmusikprogram, foobar, som gör att man kan koppla sin ipod till programmet.

Indieparty

Jag hade lite tråkigt så jag skapade en playlist på Spotify. Temat är "Indieparty"; Låtarna är upptempo indie/singer-songwriteraktiga låtar som jag personligen gillar att lyssnar på när jag är på festhumör. En mer passande titel är kanske "Varför jag inte är DJ", för hade jag varit DJ på en nattklubb är det just de här låtarna jag hade velat spela, och folk hade nog bara klagat och velat höra Basshunter eller något. Men för mig är den här playlisten bevis på att indie/singer songwriter kan fungera alldeles utmärkt som festmusik, bara man väljer artisternas upptempolåtar och inte de långsamma akustiska låtarna. Men är man van vid typ techno och sånt kommer man nog tycka att även upptempo-indie är segt. Ordet "indie" i den här playlisten används ganska löst.

Men när jag och min kompis Martin hänger i mitt sovrum och dricker tillsammans så är det typ sådana här låtar som spelas, och vi har skitkul.

*redigering* Hoppsan, jag är ett mongo och glömde länka till playlisten. Här är den: http://open.spotify.com/user/jamesdean/playlist/2MpZYtdrdnmVCGCvzFDMHC

Ben Kweller

är en av de få favoritartister som jag inte fått chansen att se live än. Jag gillar inte riktigt hans nya skiva, iallafall har den inte växt på mig. Men det är skönt att se att han fortfarande är bra live. Hans främträdande på Letterman häromdagen var riktigt bra (ljudet på YouTube-videon är dock rätt kasst)